Baader-Meinhof trollbinder fortfarande
Fortfarande väcker Rote Armé-Fraktion fascination hos unga människor, skriver Lasse Ekstrand, författare till boken Gravspegel. Ulrike Meinhofs efterlämnade fångenskap. Men varför? Och vad ville de egentligen? Utställningen på Berlins historiska museum ger egentligen inga svar.
Mycket folk som trängs i salarna. Mestadels påfallande ungamänniskor denna senvinterbistra lördag när jag kliver in på Deutsches Historisches Museum utmed Unter den Linden. Det är något med RAF som fortsätter att fascinera och trollbinda de unga. Även sådana som inte ens var födda när RAF var som mest på tapeten. Ulrike Meinhofs grav i Alt-Mariendorf lockar ständigt nya besökare, de lämnar blommor och små meddelanden, täcker över stenen. Snart fyrtio år efter hennes död.
Baader Meinhof Bande kallade medierna dem. Lite av Bonnie and Clyde över benämningen. Så har det också framställts, fiktionaliserat på vita duken. Men egentligen ett tragiskt politiskt projekt, inget romantiskt över det. Dömt att misslyckas.
Alla fotografier från när det begav sig. RAF var noga med att deras aktioner och tankarna bakom dem skulle medieras, dokumenteras. Allt skulle ske i strålkastarljus. Avtryck göras.
Stadsgerilla, kallade de sig. Med våld skulle det förhatliga, kapitalistiska tjyvsystemet destabiliseras. Men vilken social kraft vände man sig till med sina appeller? Vem ville man mobilisera? Den sovande och bekväma tyska arbetarklassen? Inlemmad och integrerad i det kapitalistiska systemet, som revoltgurun Herbert Marcuse konstaterat.
Det vilade något desperat och slutgiltigt över aktionerna. De riskerade bli självändamål och blott tomma skott i mörkret, inga tändande gnistor. Något naivt färgade den retoriska kopplingen till befrielserörelser i tredje världen, såsom FNL och andra. Som vore det samma sak RAF ville uppnå, trots avgörande, skilda sammanhang. Som blundade man för de störande realiteterna.
Utställningen är dramatiskt effektivt iscensatt, med röda och svarta färger. En smula rapsodisk dock för den som inte kan sin moderna, tyska historia. Den fladdrar, kräver förkunskaper. Vapen och motorcyklar kastas mot åskådaren. Kontexten är inte självklar, stundtals tonen tillrättaläggande och efterklok. Som ville kuratorerna inte förstå. Inte ens försöka. Inte problematisera eller utmana.
Vietnamkriget tillhör bakgrunden till RAF:s uppdykande, de stegrade protesterna mot detta orättfärdiga krig. Övervintrande nazister likaså, för övrigt ett märkligt nedtonat tema i utställningen. Den repressiva staten som inte ville dialog med de samhällskritiska studenter som krävde ett fritt, kritiskt och öppet universitet. (Ljusår från dagens trista, passiviserade studenter.) Springerpressens vulgära och råa, antikommunistiska hets. Dödsskjutningen av Benno Ohnesorg, startskottet för den utomparlamentariska oppositionens mer militanta, kompromisslösa del.
Revolutionen är ingen tebjudning, som någon sa. Inte heller stadsgerillans agerande var det. Människor dödades. Bankdirektörer, arbetsgivarföreträdare och riksåklagare. Alla stämplade som fascister av RAF, använda som symboliska offer. Klappjakt från hundratusen poliser på förövarna.
Plötsligt fotografierna från attentatsplatsen april 1968, en förvirrad högerextremist sköt studentledaren Rudi Dutschke. Bilder på hans skor. Cykeln han ramlade av. Han som Wolf Biermann omtalade som ”den milde” och diktade om. Våldet kände inga gränser. Det västtyska samhället kokade, befann sig i något som liknade ett undantagstillstånd.
Baader, Ensslin, Meinhof – de mest kända – slutade sina dagar i det specialbyggda Stammheimfängelset. Officiellt var det självmord. Men många har ifrågasatt detta, bland dem Sartre, vi lär aldrig få veta sanningen. Men något lurt är det. Varför sköt sig exempelvis Andreas Baader i bakhuvudet?
Kliver ut på paradgatan. Vet jag något mer nu, än jag visste innan? Tveksamt.