En kväll i februari tittar jag på pjäsen April i Anhörigsverige på Stadsteatern i Stockholm, en fri tolkning av Susanne Alakoskis bok med samma namn. Det är uppväxten i ett missbrukarhem skildrat ur barnens perspektiv. Det är misär och skammen som barnen i pjäsen bär på känns. Skam som gestaltas på scenen och blixtsnabbt formuleras till lögner som svar på frågan: hur mår du? Om det överhuvudtaget kommer något från barnens läppar.
Försvarsdepartementet framställer värdlandsavtalet med Nato som en rent teknisk fråga, när det i själva verket handlar om mycket mer djupgående saker, skriver Stina Oscarson på Under ytan. Hon menar att ett svenskt närmande till Nato bara skulle öka polariseringen, och att militär upprustning inte är vad som behövs.
Barn får många av oss utan att ta så noga ställning till saken i förväg. Plötsligt är ett litet knyte på väg och oftast är det välkommet, men inte alltid planerat. För andra är det mer komplicerat, kanske omöjligt att få barn utan hjälp.
Ett fritt och solidariskt samhälle där vi tar hand om jorden och varandra, hur ska vi nå dit? Dagens politiska partier har fastnat i gamla system som inte fungerar, menar Birger Schlaug. I veckans Under ytan föreslår han nya vägar mot en värld som funkar.
Det cirkulerar en skämtbild på sociala medier just nu med texten: ”Det är bra märkligt. De fattiga ska ha lägre lön för att jobba mer. De rika ska ha lägre skatter för att jobba mer.” Den väcker så många tankar.
Vi behöver företag som arbetar för samhällets bästa, inte för att maximera sin egen ekonomiska vinst, skriver Håkan Björk på Under ytan. Dessa företag kan mycket väl sträva för att gå med vinst, menar han, men vinsten ska gå tillbaka till företaget som ska använda den för att göra mer social nytta.
Likheterna mellan Saudiarabien och IS är många. Saudiarabien bildades under 30 år av jihadistiska fälttåg i början 1900-talet. Både Saudiarabien och det område IS behärskar utgår från godtyckliga tolkningar av sharia, avrättar dödsdömda med svärd och utsätter andra dömda för amputationer och piskrapp.
Johanna Wickström ger en replik på Nike Markelius recension av Makode Lindes utställning på Kulturhuset i Stockholm.
