Konservativ ideologi har humana rötter
Under 80-talets Ebbe Carlsson-affär (Ebbe Carlsson hade etablerat sig som privatspanare i sökandet efter Olof Palmes mördare och därför importerat olaglig spaningsutrustning) publicerade SvD på kultursidan en artikel som utmålade homosexuella som potentiella landsförrädare.
Publiceringen var inget misstag utan sanktionerat av chefredaktören själv. Han fick den uppläst för sig av ansvarige för kvälls/nattskiftet på tidningen och gav sitt entydiga godkännande. Många av oss som då arbetade på SvD skämdes över publiceringen, men det hjälpte ju inte.
Publiceringen av artikeln kom med stor sannolikhet att innebära en fördröjning av den pågående kampen för hbtq-personers rättigheter. Eftersom SvD har varit så noga med att gå tillrätta med svenska politikers politiska skuld, och särskilt då gamla kommunisters, är det väl dags för tidningen att göra upp med sin egen politiska skuld. Förslagsvis betalar SvD in ett högt skadestånd till RFSL under en förlåtelseceremoni. Detta krav kommer jag upprepa i olika forum ända till dess att SvD bett om förlåtelse för denna skändliga publicering.
Allt detta skedde på 80-talet. Länge sedan. Men låt oss ändå lära av historien. Ett kort historiskt minne är ett av de farligaste hoten mot demokratin. I valet mellan den självpåtagna rätten att skända grupper av människor i yttrandefrihetens namn och de skändade gruppernas rätt till mänskliga rättigheter måste alltid yttrandefriheten stryka på foten till förmån för de mänskliga rättigheterna. Det gäller hbtq-personer, judar, valloner, ursvenskar och romer för att nu nämna några.
Nu är det dags igen. De tiggande romerna är i yttrandefrihetens namn förföljda, slagna, mördade. Polisen har väldigt stort överseende med förövarna. Mordbränder utreds inte. Anmälningar hamnar i papperskorgen.
Vår press är i allmänhet mer bekymrad över det idiotiska tilltaget att riva ner rasistiska annonser på Östermalms t-banestation än över rasismen i sig.
DNs Peter Wolodarski, som ofta är en klartänkt skribent, gör ett huvudnummer av några förvirrade demonstranters nedrivning av de rasistiska annonserna.
I SvD raljerar Per Gudmundsson över motståndet mot rasismen och framställer, på fullt allvar tycks det, Siri Derkert som en större marodör med sitt konstverk på samma t-banestation.
Med sin historiska skuld i närtid av att skända mänskliga rättigheter borde tidningen hålla sig för god för att göra sig lustig över en utsatt grupp.
De romska tiggarna är en test på vår humanism. Det finns inte mycket charm (som vi kan se), förmögenhet eller utbildning i denna utsatta grupp. Just därför möter vi oss själva hos dessa tiggare. Kan vi se dom ändå? Kan vi vara mänskliga trots det, eller sträcker oss vår mänsklighet bara till dom som liknar oss själva i tanke och livsföring?
Ingen fantastisk belöning väntar idealisterna i föreningen Hem, som kämpar för deras rättigheter. Men de gör det ändå. Samlar kläder, ger råd, följer med till sjukhus, tvättar kläder. Detta utan att göra karriär i SvD eller socialdemokratiska partiet. Så länge godheten finns, finns det hopp. Kärlek är det enda som kan besegra ondskan på allvar. Släpp loss den!
Den konservativa rörelsen i Sverige lever med två starka idétraditioner sida vid sida. Vid sidan om den bristande respekten för mänskliga rättigheter finns en tradition som just har sina rötter i respekten för människors okränkbara värden. När Fredrik Reinfeldt i sitt tal förra sommaren sa att vi skulle öppna våra hjärtan för flyende människor så var det ett ställningstagande helt i linje med den konservativa traditionen. Argumentet var tydligt: när människor behöver hjälp är det enda moraliskt riktiga att erbjuda den hjälpen. I grund och botten var plikten att göra gott skäl nog enligt Reinfeldt; ställningstagandet behövde inte ursäktas med nytta – till exempel att flyktingarna senare skulle ge skattekronor till Sverige.
Då Reinfeldt gick med i Prideparaden strax efter det att han blivit partiordförande var det ett agerande som anslöt till en konservativ idétradition på samma sätt.
Det idéarv som den konservativa rörelsen burit med sig de senaste decennierna är främst två huvudströmningar som schematiskt kan beskrivas så här:
1. Nyliberalismen, som trycker på ekonomiska resultat och ser ekonomiska mål som något gott i sig.
2. Kulturkonservatismen som snarare ser det goda och sanna livet som målet för politiken, helt oberoende av om det är förknippat med en ekonomisk nytta. Bägge riktningarna har naturligtvis en annan idé än vänstern om fördelningen av inkomster och näringslivets behov av att verka utan för mycket hinder.
Ända sedan konservatismen ställdes mot den franska revolutionens rättsövergrepp och hänsynslöshet mot fångar har den tagit fasta på försvaret av mänskliga rättigheter. I den andan verkade till exempel en modern kulturkonservativ företrädare som den moderate riksdagsmannen Alf Wennerfors, död 2004. I riksdagen kämpade han bland annat för att svenskt bistånd skulle villkoras med att mottagarlandet respekterade mänskliga rättigheter. Vidare var han en pionjär när det gällde krav på homosexuellas rättigheter.
Nyliberalismen är inte en riktning att luta sig mot när det gäller att stå emot omänsklighet. I den tid vi lever nu med en gryende nyfascism över hela Europa är det viktigt att inte de nyliberala helt och hållet får ta över Moderaterna och/eller partiets tidningar. Nu måste Moderaterna istället vitalisera sina kulturkonservativa rötter. Nu är det tid att slåss för värden som är större än pengar, till exempel rätten att vara svensk och jude, att vara svensk och same och till och med rätten att vara pank rom.
Det viktiga just nu är att föra en dialog som visar respekt för seriösa opponenter och ta itu med det totalitära rasistiska hotet. Vi har en gång lärt oss hur det kan gå om inte politiker i tid förstår hur farliga de totalitära rörelserna kan vara.
Den sovjetiske ledaren Gorbatjov sa: ”Historien förlåter inte den som kommer för sent”. Det är dags nu: Att ta det allvarliga allvarligt.
Låt oss börja med att ta hand om den rom som sitter utanför närmaste butik. Och om du har ytterligare energi kvar: Skriv eller ring till SvD (08-135000) och begär att tidningen betalar sin skuld till RFSL. Säg att jag fixar förlåtelseceremonin.
Och om du har ännu mer energi kvar: stöd tidningar som visar respekt för mänskliga rättigheter och inte ursäktar rasisterna med yttrandefriheten.
Har du fortfarande energi kvar, ring då Peter Wolodarski på 08-7381000 och fråga honom varför hans normala klarsynthet inte får honom att se att rasismen är faran och inte förvirrade demonstranters attack på SD:s annonser.
Har du ännu inte tappat orken: gå med i ett parti eller en organisation som konsekvent bekämpar rasismen.
Magnus Brohult får svar i en debattartikel av Göran Dahl:
http://arkiv.tidningensyre.se/ingen-frihet-och-jamlikhet-fran-hoger/
