En penningreform måste öka stabiliteten
Ulf Bodach Söderström svarar Susanne Ekelin från Positiva Pengar i debatten om pengar, banker och hur systemet kan förbättras.
Susanne Ekelin har en sunt skeptisk inställning till banksystemet. Mycket av det hon skriver håller jag med om. Möjligen har jag andra skäl än de Susanne anför, men vi står någorlunda på samma sida i huvudfrågan: Att pengar skapas i form av krediter i banksystemet är uppenbart inte långsiktigt stabilt. Systemet drabbas av återkommande kriser eftersom bankerna tar risker genom att övervärdera säkerheterna för de lån man ger.
Susanne påstår dessvärre att det faktum att huvuddelen av pengarna skapas i banksystemet länge betraktades som ”en konspirationsteori”. Detta är helt enkelt inte sant. Varenda ekonom vet att pengar huvudsakligen skapas i den finansiella sektorn, det kallas för ”penningmultiplikator”. Denna anger förhållandet mellan sedlar och mynt och krediter. Jag har i åratal noterat att de som vill ha en penningreform ofta helt enkelt inte begriper vad ekonomer säger när de förklarar detta, vilket mycket riktigt har skapat en konspirationsteori, fast hos en högljudd minoritet av dem som vill ha en penningreform. I sin okunnighet påstår de helt fräckt att ingen enda av världens tiotusentals nationalekonomer som läst penningteori, däribland jag själv, har fattat vad det står i böckerna. Något som, minst sagt, varit förödande för debatten. Det är sådana saker som kan bli spiken i kistan för alla försök att reformera penningsystemet.
Med detta sagt är det två saker jag har svårt för i Susannes resonemang. Det första är tanken att man kan använda tryckpressen som en finansieringskälla för staten. Det vill säga att staten kunde få en inkomst genom att skapa digitala pengar och finansiera investeringar eller medborgarlön med dem. Det pågår i dag bland ekonomer en diskussion om så kallade ”helicopter money” vilket är ungefär det Susanne beskriver: Att staten skulle ge folk pengar för att ge konsumtionen och därmed ekonomin i allmänhet en skjuts. (Termen är bildligt menad: ”som att släppa ner pengar från en helikopter”). Men man diskuterar det som en krisåtgärd, inte som ett permanent system. Skälet är att behovet av att öka mängden pengar möjligen inte är så stort långsiktigt sett. Historiskt sett har alla försök att långsiktigt finansiera delar av den offentliga ekonomin genom att skapa pengar lett till inflation och ekonomiska krascher. Så den sockerbiten tycker jag inte att man ska locka med. En penningreform ska ha som syfte att öka stabiliteten i ekonomin, inte att minska den.
Sedan pratar Susanne också om bankernas makt över vad de pengar som skapas ska användas till. Den makten är givetvis betydligt överdriven. Det finns nämligen bara två sorters lån: De som betalas tillbaks för att det finns säkerhet för lånet och de som inte betalas tillbaks för att det inte finns säkerhet. Och jag tror inte att någon förespråkar att bankerna ska börja låna ut pengar till projekt som inte ger avkastning, helt enkelt för att då går bankerna omkull. Så den ”makt” bankerna har är makten att sköta sig. Gör de inte det kan det gå åt pipan. Svenska Carnegie bank togs ju över av staten 2008 efter att det uppdagades att de lånat ut 250 miljoner till en finansman med osäkra säkerheter. När detta kom ut störtdök Carnegies aktie med 40 procent.
Så hur mycket makt är detta för bankerna? Inte mycket egentligen. De kan inte besluta om att låna ut pengar till ”bra” saker som inte genererar inkomster, helt enkelt för att gör de så och det inte kommer några inkomster så går de omkull. Det är ekonomins grundlag. Vill man stötta bra samhällsnyttiga verksamheter får man göra det på andra sätt, via stat och kommun till exempel.
Jag tror att någon form av bankreform är nödvändig och kommer att ske. Inte just nu, för ett sådant arbete har just genomförts genom bland annat Basel 3 och The Bank Recovery and Resolution Directive, BRRD. (Känt för nya termen ”bail-in”). Politikerna lär inte göra så mycket mer innan de ser hur de nya reglerna faller ut. Men oavsett vad man gör så måste en reform göras med öppna ögon och med kunskap om hur banksektorn fungerar. Det är dessutom viktigt att man gör reformer av rätt skäl. En bankreform ska inte göras för att man hoppas rädda världen, kultursektorn eller järnvägarnas investeringar. En reform av banksystemet ska man göra för att rädda banksystemet. Det är mycket nog.
