Ta en självkritisk titt på narkotikapolitiken
Nolltolerans är tanken bakom den svenska narkotikapolitiken. Den har fått mycket kritik den senaste tiden, bland annat på grund av den höga narkotikarelaterade dödligheten. Ändå kallas den lyckad och framgångsrik av sina företrädare, med argumentet att relativt få svenska ungdomar provar olagliga droger.
Men en tillbakablick i CANs enkätundersökningar sedan tidigt 1970-tal ger en annan bild. I början på 1970-talet var det många unga – mycket unga – som någon gång hade använt någon form av narkotika, främst cannabis. I årskurs 9 var det cirka 15 procent. 1973 började den siffran sjunka, och i slutet på 1980-talet var den nere på 3 procent.
På den tiden bestraffades inte innehav av små mängder narkotika för eget bruk, men det ändrades 1988. Då kriminaliserades också själva användningen. 1993 skärpte man straffet för eget bruk av narkotika, så att fängelse blev ett möjligt straff, för att polisen skulle kunna tvinga misstänkta till blod- eller urinprov. Avsikten var att snabbt hitta och hjälpa ungdomar som var på väg in i missbruk, och därigenom minska bruket av narkotika.
Men det som hände var något annat. Enligt Brå:s utvärdering av lagändringarna år 2000 lade polisen onödigt mycket resurser på att jaga ungdomar och göra blod- och urinprov. Det var dyrt, ineffektivt och integritetskränkande, och gick ut över annat polisarbete, skrev Brå.
Dessutom slutade drogbruket bland ungdomar att minska. Istället började det öka snabbt. Inte bara antalet narkotikabeslag och gripanden, som ju kunde förväntas öka, utan även andelen ungdomar som angav i CANs skolenkäter att de hade provat olagliga droger. Bland eleverna i nian ökade den andelen på några år från till 6–8. Bland eleverna i tvåan på gymnasiet planade ökningen ut först omkring 2010, på 16–17 procent.
Den 4 juni kom den årliga rapporten från EUs narkotikaorgan EMCDDA. Där kan man se att Sverige fortfarande ligger jämförelsevis lågt bland EU-länderna när det gäller cannabis. Men amfetamin är vanligare i Sverige än i de flesta andra länder – bara tre länder ligger högre.
För opioider, som till exempel heroin, redovisas inga siffror. Men i hela EU har Sverige flest fall av hepatit i relation till folkmängden, och näst flest narkotikarelaterade dödsfall – mer än fyra gånger fler än genomsnittet.
WHO rekommenderar i sin rapport om hivprevention 2014 att beteenden som innebär risk för hivsmitta ska avkriminaliseras, för att man lättare ska nå riskgrupperna med skademinimerande arbete. Det verkar inte finnas några goda grunder för Sverige att göra precis tvärtom. Snarare verkar det som om den svenska nolltoleransen gör redan utsatta människor mer utsatta.
Ett land som har gjort som WHO föreslår – innan WHO föreslog det – är Portugal. Där är bruk och innehav av små mängder av alla typer av narkotika avkriminaliserat (inte legaliserat) sedan 2001. Istället för straff erbjuder man vård. I Portugal används mindre narkotika i Sverige, oavsett vilken drog man jämför. Antalet narkotikarelaterade dödsfall per miljon invånare och år är 3 – att jämföra med Sveriges 70. Eller 21 personer, att jämföra med 426 i Sverige, i ett land med 11 miljoner invånare.
Nästa år kommer FN att hålla en specialsession, Ungass, för att diskutera och komma fram till nya riktlinjer för narkotikapolitiken i världen. Inför Ungass vore det bra att ta en självkritisk titt på den svenska narkotikapolitiken. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att framgångarna är en myt och att det är dags att tänka om.
*CAN = Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
Eftersom ett elfel i tryckeriet har försenat veckans tidning bjuder vi här på hela veckans nummer.
Läs tidningen som pdf genom att klicka här.
Läs tidningen som ”on-screen-paper” (bläddringsbar) genom att klicka här.
Vill du prenumerera gör du det här.
