När fördomarna inte bekräftas blir det tyst
Medierna behandlar våldsbrott på helt olika sätt beroende på vem som blir utsatt. Unga män från förorten väcker inget intresse som brottsoffer, bara som förövare. Och när ”nyheten” att media hade mörkat unga sexbrottslingars etniska ursprung visade sig vara ren spekulation – då blev det tyst, skriver Karen Austin på veckans Under ytan.
Kulturfestivalen We are Stockholm i augusti förra året. Under festivalen blev hundratals unga kvinnor utsatta för sexuella övergrepp. Ett rykte spreds att de flesta förövarna var ensamkommande flyktingungdomar från Afghanistan. Foto: Alexander Tillheden/TT
”De är tonåringar. Unga killar. 15–18 år. De dödar och dödas på våra svenska gator.
Fem grabbar inom loppet av två månader. Ikväll igen. Aldrig har det varit så tyst” skriver grundaren av föreningen Megafonen och juridikstuderande Rami Alkamizi på sin Facebook den 19 januari 2016. ”Orten är allt mer skoningslös mot sina egna. Snart slutar vi att förvånas. Våldet har normaliserats. Dödandet av tonåringar har effektiviserats. Sörjande vänner och familjer har expanderat och vår oförmåga att förhindra det kan bara konstateras” skriver Rami i samma inlägg.
Tystnaden kring våldet
Inom loppet av två månader mördas fem unga män mitt i steget mot ett möjligt långt liv. En ung man i Alby, två unga män i Akalla, en man i Farsta och en man i Rinkeby. De unga männen från förorten anses inte lika mycket värda. De får tydligen skylla sig själva. De mördar ju varandra. Då är det inte längre ett samhällsproblem utan ett problem ”i den undre världen”. Eller?
Det är tystnaden som avslöjar oss. Eller hjälp mig att förstå hur jag annars ska tolka tystnaden kring det våld som förekommer runt om i Sverige, där unga män är de som både utsätts mest och utsätter andra för våld. Som i värsta fall leder till döden.
Tolkas etnocentriskt
De ojämlika villkoren som finns i samhället, baserade på klass och ort, synliggörs återigen och speglar hur media väljer att rapportera och därmed gradera olika former av våld beroende på vilka som är offer och vilka som är förövare. Vad som skildras och vad det är tyst om avgörs inte utifrån den konsekvensneutralitet som ska råda bland journalister. Snarare tolkas det omedvetet eller medvetet etnocentriskt, beroende på vilka vi är, var vi bor och hur vi förstår den kontext vi befinner oss i.
Den skickligaste journalisten är den som förstår att det inte finns en objektiv sanning utan är genuint nyfiken på att lära nytt och förstår behovet av att bredda och komplettera med andra berättelser. Målet måste vara att vara så saklig och mångsidig i sin rapportering som möjligt.
Platsen och identiteten
Socialantropologen Lissa Nordin skriver i sin avhandling, Man ska ju vara två från 2007, om mansrollen i Norrland. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd handlar om platsens betydelse för identitet och normer och beskriver ”sina” män som dubbelt perifera. Platsen har en betydelse för identitet och bidrar till en idé om hur vi ska tolka vilka männen är som bor och lever där.
Våld är en del av alla ungas vardag, och platsen för det inträffade gör de unga männen för att använda Lissa Nordins ord ”dubbelt perifera”. Unga män passar inte in i bilden som offer för förtryck. Att unga män använder våld mot varandra ses som så normalt så det blir inga rubriker på det. Om man dessutom lägger till förorten så blir det ännu tystare.
Normaliserat
Våldet har inte ökat – trots kvällstidningars envisa och enträgna vilja att pränta in motsatsen i allas våra medvetanden har det inte ökat. Det mesta våldet som äger rum är lindrigt, men det är likförbannat normaliserat. Framför allt utsätts unga killar för misshandel. Ibland är våldet dödligt, och ibland utsätter de andra unga killar för samma sak.
Statistiken visar tydligt att våldsbrotten minskar med ökad ålder. Enligt BRÅs statistik över misstänkta för brott begick 15–19-åriga killar drygt 5 000 misshandelsbrott 2011, jämfört med cirka 3 600 bland 20–24-åringarna och 2 300 bland 25–29-åringarna. Men det är också killarna som utsätts för mest våld. 27 procent av killarna i årskurs 9 hade blivit utsatta för sparkar slag eller annat våld utan att behöva söka vård år 2008. Nära 8 procent hade blivit utsatta för så grovt våld att de hade behövt söka vård.
Debatten kring vilka gärningsmännen var och om det var rätt att peka ut de unga männens etnicitet i samband med händelserna i Köln på nyårsnatten 2015 och under ungdomsfestivalen We are Stockholm har knappt hunnit lägga sig förrän nyheten om ännu ett mord i en av Stockholms förorter slår ner som en bomb. Varför vill vi inte veta mer om vad som föranledde mordet i förra veckan i Akalla?
Varför vill de inte veta?
När det spekulerades kring att det var ”svenska” tjejer som blev utsatta av ”utländska” killar trädde plötsligt självutnämnda ”vita svenska män” till svenska unga tjejers försvar. Män som aldrig annars har engagerat sig i frågan om mäns våld debatterar plötsligt frågan högljutt. De självutnämnda vita manliga riddarna har tydligen inget att säga längre när det gäller våldet som unga män utsätts för kontinuerligt. Män som vanligtvis ivrigt påpekar, om och om igen, att alla män minsann inte använder våld och att de själva är goda män. Plötsligt var de måna om att få berätta att mäns våld främst handlar om andra mäns särskilda kultur.
Det var bara fyra av arton gärningsmän under festivalen We are Stockholm som var ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, meddelar polisen. ”När man tittar närmare på de här anmälningarna ser man att det inte är så svartvitt som svensk media pumpat ut” säger Varg Gyllander som är presschef på polisen i Stockholm. Det kom som en nyhet den 21 januari på P3. Inga andra medier följde upp det.
Hur kommer det sig att etniciteten var så viktig först – och att det blev så tyst när det visade sig att de flesta gärningsmännen inte var ensamkommande flyktingkillar? Varför vill ingen debattera den tystnad som uppkom när det visade sig att media spekulerat i att polisen mörkat gärningmännens etniska bakgrund?
Det finns många åsikter om vilka de är som utsätts för våld och övergrepp och vilka som är förövare. Det finns en del fakta på detta område och det är bara att fortsätta hålla tummarna för att den kunskap som finns om våld någon gång ska styra vårt handlande – inte en tyckarverkstad där gissningar, fördomar och moralism florerar.
