Jag tänker på oss alla
Nike Markelius är musiker, debattör, författare och en av Syres fristående krönikörer. I dag är hon konstnärlig ledare, kompositör, textförfattare och sångare i Nike och Röda orkestern, tidigare spelade och sjöng hon bland annat i Tant Strul och duon Nike Gurra. 2013 skrev hon i DN om arbetsmarknadspolitik, ett personligt vittnesmål om arbetsförmedlingens kompletterande aktörer och vägen mot fas 3. Artikeln blev årets sjätte mest lästa artikel i DN 2013 och delades över 17 000 gånger på sociala medier. Du kommer framöver att kunna läsa hennes tankar, åsikter och idéer regelbundet på baksidan av Syre. Denna, hennes första Syrekrönika, går dock endast att läsa här på webben.
Dagsljuset smyger undan och det går mot kväll. Jag tar på mig kappan och kängorna, småspringer ner för trapporna. Det är isglopp. Mina grova skosulor får grepp på några utspridda gruskorn, jag känner kraften i benen. De bär mig säkert och raskt över parkeringen, in under träden på den lilla parkvägen.
Här sjunker jag ner i snöslask; det har blivit plusgrader och nu smälter allt det vackert vita bort. Jag ser äldre människor stappla fram över de hala trottoarerna, hålla hårt i varandra och sina käppar, de är sköra och riskerar mycket när de går ut i halkan. Min mormorsmor blev liggande med ett lårbensbrott och reste sig aldrig upp igen.
Jag kommer fram till det lilla torget vid t-banan. I dunklet inne på pizzerian ser jag människor stå på rad och väntar på sin tur. En ström med människor kommer ut från stationen, vissa skyndar upp mot höghusen på höjden, andra går in i mataffären som jag.
Jag tar en grön korg, plockar ner grönsaker och bröd på väg till returmaskinen. Jag ser en pappa med sina två söner. Han pratar med dem om maten, om råvarorna och vad som står på den lilla vita lappen han håller i. Det är tydligt att han vill lära dem något för livet.
Jag tar fetaost, halloumiost och tofu. Pasta, chips och sen kassakön. Jag kommer att hinna posta mitt viktiga brev före 18 då postlådan töms.
Jag tänker på oss alla. Jag tittar på dem jag ser. Tänker på deras liv. På allas våra liv. Hur det har blivit. Vad vi har lärt oss. Hur den äldre generationen visat oss vad deras äldre generationer visat dem. Hur har det kunnat bli så här som det är nu? Jag köper med mig en stor chokladkaka till kvinnan som sitter på den kalla marken utanför butiken. Varför ska hon behöva sitta där och se alla komma ut med välfyllda kassar?
Jag kommer inte undan tankarna på att mänskligheten håller på att utplåna sig själv. Tiden är knapp. Allt accelererar. Planeten är överhettad. Våra hjärnor är överhettade. Våra själar … Var är våra själar i allt detta? Jag tycker jag ser människors själar allt mer sällan. Jag tänker på allas våra själar. Jag saknar dem. Jag har levt tillräckligt länge för att börja sakna vissa saker så som de var förr.
Mina ögon var friare då. Nu har så mycket sipprat in genom dem, in i mitt medvetande för alltid. Nu har jag sett vad hierarkier, girighet och egoism kan göra med ett helt land. En hel kontinent. En hel värld. Jag har sett männen skjuta sönder varandra och varandras söner och döttrar. Helt i onödan. Jag har sett hunger och rädsla driva trasproletärer att slå sina grannar i blod för ett bröd. Jag har sett karriärister, navelskådare och lycksökare bli både bödlar, våldtäktsmän, våldsverkare och förrädare i sin jakt på att profitera, hur de tillåtit sig att skända vår jord, våldtagit henne, slitit träden ur henne, förgiftat hennes hav, dragit skinnet av hennes djur för att kläda sig själva, hur de förslavat och bakbundit medmänniskor och låtit dem vara trappsteg när de tagit sig upp, jag har sett hur de tillfångatagit och låst in andra levande varelser för att sedan äta upp dem. Hur kan det ens vara lagligt att plåga och döda andra levande varelser, som fötts till denna jord för att befolka den, precis som vi?
Mänskligheten vältrar sig fram över planeten, vräker sig över och tömmer hennes resurser, till synes utan realistiska tankar på framtiden.
Vi fick lära oss att bli köpstarka. Att konsumtion var vägen till lycka. Att vägen dit var genom arbete. Vi fick lära oss att alla har en plikt att utföra ett arbete till varje pris för att kunna kallas goda medborgare. Av årets 52 veckor skulle vi arbeta 47. Vi fick lära oss att det räcker med ynka 5 veckor av frihet. Om året!? Hur är det möjligt att en sådan befängd konstruktion fått fäste som lag i människosjälarna? Det är djupt omänskligt.
Vad gör vi med våra dagar? De rusar undan. Den dyrbara tiden flyr, rinner bort som sand mellan fingrarna på oss, likt ett timglas som töms.
Många längtar varje vecka efter fredagen och på våren efter semester. Någon som funderat på varför? Varför har vi ens något som heter fredag?
För mig är det en gåta att våra regerande politiker tjatar vidare om att primärt skapa fler (onödiga) jobb, när det är precis tvärtom vi måste göra för att rädda planeten och skapa livskvalitet för fler. Mindre tillväxt, mindre konsumtion, mindre arbetstid för var och en, är istället den enda framkomliga vägen för att komma i närheten av att nå miljömålen innan det är försent. Vi måste vänja oss vid mindre prylar, mindre resor, mindre förbrukning av sådant som nöter på jorden. Vi behöver inte fler jobb. Vi behöver dela på de som finns, och dela på friheten.
Det är inte försvarbart att genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder skapa ett förslavat prekariat, samtidigt som det ges fler skattelättnader till de redan rika. Istället behöver vi jämna ut skillnaderna mellan människor genom mer innovativa och tillitsfulla politiska beslut.
Jag packar mina varor. Drar baskern över huvudet. Jag har ett eget rum att gå hem till. Ett eget kök där jag kan laga mat till mig och mina barn. Jag har sånger som jag sjunger. Ord som jag strör över papper. Jag kommer aldrig att kunna ta semester så länge världen ser ut så här.
Jag tänker på oss alla.
