Gröna sprickor i den blå betongen
En ska inte dra för stora växlar på vad politiker säger efter sin aktiva period. Strax efter att Göran Persson hade avgått började han till exempel prata om att sänka arbetstiden och införa sex timmars arbetsdag, något han som statsminister hårt motarbetade.
Men det är ändå intressant att se vad som händer med synen på arbete, inte minst runt Moderaterna. I sitt sista tal som partiledare, på Moderata ungdomsförbundets stämma, diskuterade Fredrik Reinfeldt automatiseringen och hur robotarna kommer att ta över jobben. Nu har Moderaternas före detta chefsstrateg och arkitekten bakom Alliansens arbetslinje, Per Schlingmann, flera gånger ifrågasatt hur länge arbetslinjen håller, senast i SVTs Agenda. Utgångspunkten är att robotarna kommer att ta över allt fler jobb.
I Agenda diskuterade även Stefan Fölster, före detta chefsekonom för Svenskt Näringsliv och grundare av Stiftelsen Fritt Näringsliv, automatiseringen. För ett år sedan skrev han en artikel i DN om att digital teknik kommer att ersätta 53 procent av de svenska jobben under de närmaste 20 åren. Det är förstås ingen exakt siffra, men det handlar ändå om 2,5 miljoner jobb. Både Schlingmann och Fölster lyfter också vikten av en skatteväxling för att klara välfärden – att inte längre ha arbetet som huvudsaklig skattebas utan istället beskatta konsumtion, produktion, naturresurser och miljöskadlig verksamhet hårdare. Något som knappt ens drivs av miljöpartiet längre.
Samtidigt har vi i helgen fått beskåda ännu en socialdemokratisk kongress som pratar jobb, jobb och åter jobb, utan samtids- eller framtidsanalys. 2020 ska vi ha Europas lägsta arbetslöshet, säger Löfven. Som om politik handlade om att tävla med andra länder och inte om att skapa ett gott samhälle. Låg arbetslöshet har varit det högsta politiska målet för varje regering i Sverige de senaste 25 åren, röd som blå. Alla har misslyckats, så varför skulle Löfven lyckas? Men framför allt, varför ska vi skapa jobb? Jobb som i jobbigt. Vi behöver få en del saker gjorda i samhället, men när de är gjorda, varför ska vi försöka skapa jobb på konstgjord väg? Om vi kan lösa det vi behöver med mindre arbete tack vare robotar och digitalisering, ska vi inte vara nöjda med det? Fler jobb tar ju både tid och allt mer av jordens begränsade resurser från oss. Är det inte dags att växla ut effektiviseringen i ledighet på en hållbar levnadsnivå istället?
Sedan människan plockade upp den första stenen och började använda den har vi utvecklat våra verktyg för att kunna göra mer med mindre insats. Och än i dag försöker varenda företag, varenda kommun och varenda kooperativ effektivisera och göra mer med mindre jobb. Samtidigt som politikerna försöker skapa mer jobb. Så länge vi fortfarande byggde upp välfärden och innan vi gjorde av med mer resurser än planeten tål, funkade den kombinationen hjälpligt.
Ända fram till 1976 använde vi dessutom effektiviseringen till att minska arbetstiden och öka ledigheten. Sedan dess har produktionen blivit mer än dubbelt så effektiv, vi får lika mycket gjort på mindre än halva arbetstiden. Men istället för att minska arbetstiden har vi ökat överkonsumtionen, arbetslösheten och de förnedrande sysselsättningsprogrammen.
Det är nästan för dumt för att förstå, men förklaringen är att den största delen av skatteintäkterna, det vi bygger den gemensamma välfärden på, kommer från skatt på arbete. Därför måste folk hållas i arbete till varje pris. Och det är därför Schlingmanns och Fölsters resonemang blir intressant på allvar när de pratar om nya, grönare skattebaser. För med gröna skattebaser kan vi både klara den gemensamma sektorn och minska arbetstiden.
Redan 1969 skrev moderaten Staffan Burenstam Linder i boken Den rastlösa välfärdsmänniskan om paradoxen att det ökade välståndet inte ger oss mer tid till avkoppling, lek, umgänge och rekreation. Det finns fortfarande mer som visar på att dagens moderater och högern sitter fast i arbets- och tillväxtlinjen än att de är på väg att tänka om. Men om de skulle ta upp Burenstam Linders kastade handske kan de bli mer spännande än den trötta och visionslösa socialdemokratin.
