Där rött och grönt möts
Jag uppfattar mig själv som grön med starkt röda inslag. Eller tvärtom. Men ekologisk medvetenhet och socialistisk ideologi utgör knappast ett långt och lyckligt äktenskap. Tänk bara på hur lite miljön värdesattes i till exempel DDR och i Sovjetunionen, hur miljö och natur i kommunistiska och socialistiska partier sågs som resurser att utnyttja utan tanke på konsekvenser på vägen till paradiset.
Socialdemokratin hade länge inte heller mycket grön hänsyn på sin agenda: under ”välfärdsåren” (1950- och 1960-talen) var det betongbostäder, bilar och konsumtion som stod i första rummet. Och billig energi (kärnkraft). I dag tar vänsterpartier värda namnet den ekologiska frågan på största allvar. Men de har inte det alltid så lätt att få jämlikhet och ekologisk hållbarhet att gå ihop.
Jag ska belysa frågan om att integrera ekologi och socialism utifrån Murray Bookchins idéer. Han är bara en av många, men orättvist bortglömd. Jag hoppas att få återkomma till andra.
Bookchin (1921–2006) var en amerikansk filosof och liberalsocialistisk författare som grundade den så kallade sociala ekologin, enkelt uttryckt ett slags komposition av marxism, anarkism och ekologism. Som uttalad antikapitalist (och feminist) förespråkade han decentralisering utifrån ekologiska och demokratiska linjer. Fienden är inte några individer utan en systemgenererad impuls att dominera – klass mot klass, kapitalism mot naturen. I en viktig text – Vad är socialekologi? (1993, reviderad 2001) går han rakt på sak: ”Socialekologin grundar sig på övertygelsen att i stort sett alla våra nuvarande ekologiska problem härstammar från djupliggande sociala problem (…) Alla allvarliga ekologiska missförhållanden,
förutom de som orsakas direkt av naturkatastrofer, är med andra ord enligt detta synsätt, orsakade av ekonomiska, etniska, kulturella, genusbaserade eller liknande konflikter.”
Som ung drogs han till marxismen, länge ”marxismen-leninismen”, men bröt med den senare på 1930-talet och sällade sig till trotskisterna. Senare bröt han sig även ur dem.
Tillväxt eller undergång – så lyder den moderna civilisationens mantra. Bookchin menar att tekniken i sig eller befolkningstillväxt inte är några egentliga problem. I stället måste de sociala förhållandena ändras om vi ska bli sams med jorden. I konsekvens med detta framhåller han att en andlig väckelse, i form av till exempel panteism, eller Gaia-ekologism, står sig slätt maktmässigt i jämförelse med marknaden.
Han avvisar även tanken på en ”grön kapitalism”, då det är lätt att ge sken av att olika produkter är ”gröna” eller ”ekologiska” genom att märka dem med lappar om att så är fallet. Det kostar ingenting. Kika själv i butiken och granska och räkna olika former av märkning och budskap. Industrier av alla de slag framställer sig som ekologins förkämpar.
Bookchin fortsätter med att ge sitt svar på frågorna vad ”samhället och naturen egentligen är”. Naturen måste förstås på ett annat sätt än något vackert att titta på och/eller ”resurser”. Nyckelordet för dess värld är utvecklingsprocess. Naturen är stadd i ständig utveckling, evolution. En kreativ process där potentiella möjligheter öppnar sig. Denna historia kännetecknas av tilltagande komplexitet där människan är den enda arten som medvetet kan förändra naturen.
Människan är dessutom i ständig interaktion med det som hon är en del av – man kan
inte avfärda henne som en ”lus” eller parasit, som till exempel eko-fascister och Gaia-troende gör.
Vi bör också notera att Bookchin klart skiljer sig från andra ekotänkare. Han förkastar inte marxismen, och därmed är han också dialektiker, en hegelian. Andra arbetar med dualistiska modeller eftersom de menar att dialektik och tänkande på ”framsteg” – även i socioekonomisk mening – är en del av den civilisation och dess tänkande som man vill komma bort från. Bookchin för nu in ett begrepp vi känner igen från 1920-talets ”västmarxism” – ”den andra naturen”. Vi är rotade i ”den första naturen”, vår biologiska evolution, men skapar oss en ny värld vars fasthet
gör att vi kan tala om en ”andra natur”.
Men vi får akta oss för att fastna i dualism, en tudelning, av vår utveckling som på revisorers sätt kan bokföras som ”det gamla paradigmet” versus ”det nya paradigmet”.
Här är det ”nya” den revolution som vårt tänkande genomgår när vi baserar vår kunskap på ekologin. Det ”gamla” kan då bokföras som varande för ”centralisering” medan det ”nya” står för ”decentralisering”. Ont ställs mot gott, och det blir svårt att se att vi aldrig kan bryta oss loss från det förflutna. Det förhindrar inte att ”den andra naturen (genomsyras) av motsägelser, antagonismer och konfliktfyllda intressen som har förhindrat mänsklighetens unika förmåga till utveckling” (ibid. s. 104).
Härefter tar sig Bookchin an det sociala, ”samhället”. Det är nog rätt elementärt att påstå att socialitet uppstår genom en släkt, en stam, klan, alltså någon form av gemenskap. Har man sagt A har man sagt B, det vill säga att en gemenskap inte kan omfatta alla. Det finns flera släkter, gemenskaper och rivalitet uppstår förr eller senare mellan de egna och de andra, främlingarna. I en grupp utvecklas seder och bruk som för eller senare blir moral och långt senare en diskurs – etik.
Det sker avsevärda förändringar genom historien.
Vad Bookchin påpekar här är att männens makt skulle stärkas. Medan (de tillfälliga) bostäderna var kvinnornas mark – männen var ju ute på jakt en stor del av tiden och utvecklade härigenom hierarkier, ritualer och brödraskap – så kom ju männen att tillbringa tiden här också. Från att i jakten varit ”djurens herrar” blir de nu även ”markens herrar”.
En annan intressant detalj är gerontokratin – att det är äldre som bestämmer – så länge det inte finns ett skriftspråk. Det är de äldre som då kommer att förvalta och vidareföra historia, seder, klokskap och så vidare. En annan viktig milstolpe är städernas uppkomst, att gemenskaper blir institutioner och att vi här får en anonymitet genom att främlingar successivt börjar släppas in. Här är det första fröet till en tanke på Kosmopolis sådd – att vi alla på något sätt är lika, likvärdiga oavsett vilka vi är, var vi kommer ifrån, hur vi ser ut och så vidare.
Både jordbruket och städerna påskyndar tillkomsten av allt fler hierarkier varav många institutionaliseras. Orsakerna till deras uppkomst och utbredning är flera: ålderskrämpor, befolkningstillväxt, spridning av krigföring med mera. Det viktigaste att komma ihåg här är att ordningarna inte har uppkommit av primärt ekonomiska skäl. Ofta är det tvärtom – hövdingar och liknande kan stärka sin respekt genom att ge undersåtarna gåvor.
Vi vet att detta upphör. När klassamhället och även kapitalismen växer fram är det slut med gåvorna. Kapitalismen är till för att anskaffa rikedom. En förkapitalistisk sed var bruksrätten – att vem som helst har rätt att bruka den jord som behövs för livsuppehället om den inte redan brukas av någon annan. Men även denna försvinner, och det finns ett klart samband mellan detta och idén om att behärska naturen. Naturen är blott objekt och vårt förhållande till den förmedlas via rätten att äga en bestämd del. I de så kallade primitiva samhällena fanns med all sannolikhet ingen föreställning om ”Naturen”, man var en del av den, trodde att den besatt kraft som det gick att få en del av genom magi och ritualer.
Men vid någon tidpunkt börjar magin instrumentaliseras – från att ha haft ett egenvärde börjar den användas för medvetna och specifika syften. Här lyfter Bookchin fram två exempel på vad vi kanske kan kalla för det ”post-magiska” tillståndet. Hans första exempel är från Mesopotamien för cirka 4 000 år sedan och det så kallade Gilgamesh-eposet. Här trotsar hjälten gudarna och hugger ner träd för att bli odödlig. Det andra exemplet är Odysséen. Passagen om hur hjälten Odysseus lyckas ta sig förbi sirenernas ö kan tolkas som en berättelse hur den moderna, borgerliga individen uppstår.
”Växa eller dö”, ”sluka eller slukas”, det är valet som kapitalisterna ställs inför, det är ett systemimperativ. Som ett led i detta eftersträvas större och större marknader där råvaror, maskiner och arbetskraft kan köpas och säljas. Globalisering med andra ord. En annan följd är att nya behov ständigt uppstår, den moderna staten börjar på 1930-talet att hjälpa de arbetslösa med medel för att upprätthålla ”köpkraften”. Och det som kallades ”framsteg” – en bärande idé i upplysningstänkandet – krymps ner till krass ”tillväxt”.
Den räddning som Bookchin förespråkar har två grenar. Dels socialekologin som ”försöker berika den evolutionära processen genom att öka mångfalden av livsformer och förnuftigt omdana planeten på ett ekologiskt och underbart sätt.” Men denna blir endast retorik utan en ”fysiskt strukturell och social stadga”.
Här kommer Bookchins andra ”gren” fram. Han har, om inte ”uppfunnit”, så i alla fall gjort sig känd som en stark förespråkare för ”kommunalismen”. Varje problem löses bäst på den nivå som är lämpligast, från det enskilda hushållet till
hela världen – det är för övrigt innebörden i den så kallade subsidiaritetsprincipen, ett svåruttalat begrepp som ett tag var i svang hos regionalister inom EU.
När det gäller att bli sams med jorden, att förverkliga socialekologin, är nivån ”kommun” lämpligast. Vad som gäller är att bryta upp, decentralisera och därefter förena på ett nytt sätt – ”till konfederalistiskt förenade lokalsamhällen som är känsligt anpassade till sina naturmiljöer”.
En vettigt utformad politik med återanvändning, förnybar energi och så vidare skulle dessutom föra med sig att den nödvändiga arbetstiden skulle kunna minskas radikalt. Den fria tiden ger då möjlighet att utveckla medborgarskap och öka den lokala direkta demokratin, förena den med rättigheter både för alla mänskliga individer och naturen.
Om detta skulle misslyckas väntar oss inte något speciellt trevligt; med Bookchins ord: ”ett mekaniserat, estetiskt ofruktbart och administrerat samhälle, i bästa fall befolkat av enfaldiga egoister och i värsta fall totalitära varelser utan aktiv intelligens”.
