Att ödelägga jorden är ett brott
Lördagen den 15 augusti i år tog sig 1 500 människor till Garzweilergruvan i sydvästra Tyskland, Europas största källa till koldioxidutsläpp, i en aktion kallad Ende Gelände – hit men inte längre.
Deras mission: att hejda brytningen av brunkol och visa att det är dags att sluta ta upp fossila bränslen ur jordskorpan. De blev slagna med batonger och utsatta för pepparsprej, men lyckades hindra två av dagbrottets maskiner från att gräva kol den dagen. Och eftersom vi talar om världens största grävskopor, med en kapacitet att bryta 240 000 ton kol under en enda dag, så var det ju väl använd tid. Även om man kan anta att brytningen fortsatte i oförminskad styrka dagen efter.
Så här fungerar det: trots att vi vet att utsläppen av koldioxid hotar den mänskliga civilisationen, ja till och med livet på jorden som vi känner det, så använder vi världens största maskiner för att gräva upp fossilt kol så fort som möjligt. De som med sina kroppar försöker påtala det orimliga i detta blir straffade. Företagen som gräver kolet som bidrar till klimatförändringarna agerar inom ramen för lagen. Människor som försöker hindra dem gör det inte.
Frustrationen över bristen på fungerande globala regelverk på hållbarhetsområdet växer. Tidigare i år publicerades Osloprinciperna, där en expertgrupp bestående av jurister konstaterar att undvikandet av en allvarlig global katastrof är både ett moraliskt och ett juridiskt imperativ. Och det existerar faktiskt ett juridiskt förslag med potential att radikalt ändra spelreglerna. Förslaget gäller en internationell lagstiftning mot ekocid, livsmiljöförstörelse.
Benämningen ekocid (eng. ecocide) kombinerar grekiskans oikos, hem, med latinets caedere som betyder att döda – att ödelägga det egna hemmet. Skogsavverkningen i Amazonas, tjärsandsutvinningen i Kanada, fracking, utsläppet vid Talvivaaragruvan i Finland och oljeutsläppen i Nigerdeltat har pekats ut som ekocid.
Den mest tongivande talespersonen för en ekocidlagstiftning är den brittiska juristen Polly Higgins. Hennes definition av ekocid är ”omfattande skada på, förstörelse eller förlust av ekosystem inom ett avgränsat geografiskt område, antingen genom mänskligt handlande eller andra orsaker, i en sådan omfattning att invånarnas möjligheter till ett fredligt åtnjutande av området allvarligt inskränkts.”
Ekocid skulle kunna vara ett av brotten som regleras av Romstadgan. Du kanske inte har hört talas om Romstadgan, men du känner nog till Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. Där sker åtalen för de allvarligaste brotten som angår hela det internationella samfundet: folkmord, brott mot mänskligheten, krigsbrott och aggressionsbrott. De kallas ibland brotten mot freden. Romstadgan reglerar verksamheten för ICC och är därmed kanske världens viktigaste juridiska dokument.
Det kanske låter utopiskt, eller orimligt – beroende på hur man är lagd – att förstörelse av naturen skulle kunna ta plats jämte folkmord som ett av världens allvarligaste brott. Men det är varken eller. För det första: hoten mot våra livsmiljöer är så stora att det inte i längden är möjligt att upprätthålla några mänskliga rättigheter utan att skydda dem.
Klimatförändringarna beräknas redan i dag orsaka fem miljoner människors död varje år, och är därmed en av de största dödsorsakerna globalt. De är också en grundläggande orsak till många av världens kriser och konflikter. För det andra: detta är ingen ny idé. När Romstadgan utarbetades i början på 90-talet var intentionen – tro det eller ej! – att ekocid skulle vara en del av den. Brottet ströks i sista stund under mycket oklara omständigheter; de FN-rapportörer som var med drog slutsatsen att vissa stater blockerade beslutet som ett resultat av lobbying från stora företag. Att införa lagen nu, tjugo år senare, är förstås tjugo år för sent. Och inte en dag för tidigt. Läget är annorlunda nu; vi ser så mycket tydligare konsekvenserna av all livsmiljöförstörelse som pågår, och det finns en utbredd medvetenhet om behovet av en annan utveckling.
Vad skulle en internationell ekocidlagstiftning kunna åstadkomma som alla konventioner, avtal och protokoll hittills har misslyckats med? Till skillnad från andra överenskommelser finns i straffrättsliga sammanhang ett personligt ansvar. Den högst ansvariga för en verksamhet som orsakar, beslutar om eller finansierar ekocid riskerar straff. Det kan vara en minister, en företagsledare eller en styrelse-
ordförande.
Många fall av livsmiljöförstörelse orsakas av företag. I företagsvärlden är drivkraften framför andra vinst. Det betyder att för projekt där det finns risk för ekosystem, men där potentialen för vinst är stor, bör en VD eller en styrelseordförande bortse från risken så länge företaget agerar inom lagens råmärken. Gör hen inte det och därmed minskar den potentiella vinsten är aktieägarna, så att säga, i sin fulla rätt att byta ut vederbörande.
Samma sak gäller investeringsbeslut. De stora pengarna i världen går till projekt som förstör livsmiljöer. Denna logik gör att många företag gärna är verksamma i länder med svag miljölagstiftning eller i områden utanför statlig jurisdiktion, till exempel Arktis eller internationella vatten, där de inte behöver ta så mycket ansvar för sina verksamheter. En ekocidlagstiftning skulle kunna skifta samtalet i de rum där beslut fattas, och vara ett stöd för beslutsfattare att agera efter andra måttstockar än vinst. Ingen vill vara skyldig till internationella brott.
Detta är en avgörande skillnad mot hur samhället ofta hanterar relationen till ekosystemen. Vi gör dem till resurser att köpa och sälja. Ska företag bry sig om naturen? Gör det lönsamt! Se till att konsumenter betalar för miljöanpassade produkter och gör vattnet, träden och luften till ekosystemtjänster! Med det sättet att se på naturen skapas avstånd. Vi relativiserar och instrumentaliserar dess värde. Naturen är värdefull så länge den levererar till oss. Den är värd att skydda så länge dess värde för oss är större än det alternativa värde som uppstår vid dess exploatering. Detta är en del av problemet – om vi inte gör upp med den natursynen kommer vi ingenstans.
Jordens levande system är ovärderliga. Deras värde ligger i att de existerar – och de har samma rätt att göra det som människor har. Det ovärderliga, frågor om liv och död, hanteras inte särskilt framgångsrikt inom ramen för ekonomi. För det använder vi juridik. Rätt och fel. Detta är kanske den mest intressanta dimensionen i ekocidlagstiftning. Lagar och värderingar är kommunicerande kärl. Om livsmiljöförstörelse vore olagligt skulle det påverka våra värderingar – vad vi menar är viktigt, önskvärt och normalt. En gång i tiden var det lagligt att äga och sälja andra människor, och de flesta som hade något att säga till om i samhället tjänade på detta.
Genom målmedvetet arbete av en liten grupp människor som påtalade det orimliga i situationen stiftades lagar som gjorde slavhandel till ett brott. Det innebär inte att allt slaveri har upphört, lika lite som mordlagstiftning innebär att inga mord sker. Men det innebär att våra kollektiva värderingar har skiftat: vi accepterar inte längre tanken på att köpa en annan människa. Det är inte längre normen.
På samma sätt skulle en internationell ekocidlagstiftning bidra till att skifta värderingarna gentemot de levande systemen. Vi skulle inte längre kunna motivera förstörelse med att den ger vinster och arbetstillfällen. En ekocidlagstiftning skulle på det sättet stärka banden mellan människor och andra levande varelser. Vara ett steg bort från dominans och utnyttjande och mot samarbete och ömsesidighet. Åstadkomma en relation mellan människa och natur utan vilken vi har små möjligheter att skifta till en livsbejakande utveckling.
