Prekariatet behöver stöd för att resa sig
Inget inlägg i debatten om medborgarlön har varit så nedslående som Mr Medborgarlön, Lasse Ekstrands, senaste: Det är kört. Han frågar sig hur prekariatet, en heterogen och splittrad grupp som knappt känner till sin kollektiva existens, ska kunna enas och kräva nödvändiga politiska reformer – inte minst medborgarlön.
Ekstrand utgår från Guy Standings verklighetsuppfattning och jag vill klargöra min egen position: basinkomst är en nödvändighet, förenlig med liberalism och dagens krackelerande arbetsrätt. Förhoppningsvis blir den arbetsrättens räddning. Jag är övertygad om att medborgarlön kommer att införas så småningom, men vi behöver inte Ekstrands pessimistiska analys. ”Det kan i mina mörkaste stunder kännas som om loppet redan är kört”, skriver han, och vilken förespråkare har inte känt så? Låt mig därför förklara varför vi ofta tror att loppet är kört, och varför det faktiskt inte är det.
Kämpar man för något är det naturligt att vilja se resultat. Tyvärr är kampen för medborgarlön en sådan där målet får alltför stort fokus och eventuella delmål nedvärderas. Anledningen är troligen att delmålen är diffusa, svåra att mäta, rent statistiskt. De kan handla om hur många som stöder förslaget eller hur stort utrymme det får i media. Just nu startas ett nationellt initiativ, där jag själv är involverad, som ska ta tag i detta: hur bas inkomströrelsen ska kunna mäta sina framgångar innan själva målet med medborgarlön är nått.
Vi har alltså svårt att se hur vårt engagemang gör skillnad. Det är därför vi känner hopplöshet i mörka stunder. Tro dock inte att vårt engagemang är förgäves! Prekariatet lär inte resa sig av sig själva. Enbart kunskap om medborgarlön och stödet från en rörelse kan få en sådan stor grupp att samlas kring det gemensamma målet.
Olikheterna behöver inte heller vara en nackdel. Ta kampen för kvinnlig rösträtt under 1900-talets början. Om prekariatet är en heterogen grupp som anses vara svår att ena, hur splittrad var inte kvinnorörelsen? Konservativa kvinnor väntade på att Högerpartiet skulle svänga i rösträttsfrågan medan liberala kvinnor fnös åt deras naivitet. Socialdemokratiska kvinnor manades av arbetarpartiet att först och främst vara socialister, snarare än kvinnorättskämpar. Dagny, Hertha och Morgonbris uppmanade ständigt sina läsare till sammanhållning. Det visar att splittringen i kvinnorörelsen var stor. Men vi vet vad som hände: kvinnlig rösträtt blev ett faktum.
Det finns förstås skillnader i jämförelsen med prekariatet, men kvinnorörelsens exempel visar att mångfald och meningsskiljaktigheter inte betyder nederlag. Dagens basinkomströrelse kan mycket väl gynnas av detta. Genom att varken komma från höger eller vänster har den möjlighet att armbåga sig in i partipolitiken från alla håll, om än inte från alla håll samtidigt.
Ekstrands text satte åtminstone fingret på en av basinkomströrelsens stora utmaningar: Det är aldrig lätt att få människor att agera. Även prekariatet har det som bäst där det är bekvämt. Men engagemanget ökar när vi lär oss att identifiera våra framsteg. Därför behövs delmål, ökad kunskap och statistik – och detta är på väg.
Läs tidigare inlägg i diskussionen:
http://arkiv.tidningensyre.se/mr-medborgarlon-det-ar-kort/
Och läs fortsättningen:
http://arkiv.tidningensyre.se/prekariatet-behover-stod-for-att-resa-sig/
http://arkiv.tidningensyre.se/revolten-maste-komma-inifran/
http://arkiv.tidningensyre.se/vi-behover-eldsjalar-och-fritankare/
http://arkiv.tidningensyre.se/det-ar-inte-latt-for-ett-gammalt-rodskagg/